Bra nettan! Du lärde dig dansa i regnet!

Man ska inte vara så säker på att man har träffat sin tvillingsjäl/själsfrände det kan också endast vara illusion och att man mer och mer går in på det och blir fast känslomässigt. Ma kan länge tror att man inte kan finna lyckan hos någon annan men det kan man och oftas är det mycket bättre att leva med en någon annan som man inte har så mycket karma med, för karma bara förstör mentalt.

Hej jag undrar om någon vet hur man gör för att antingen gå vidare efter ett möte med sin själsfrände eller för att börja närma sig. Jag har en övertygelse om att alla har en själsfrände på detta jordklot, alla levande varelser. En gåva som man får då man är redo. Vissa klarar av att tackla detta och vissa inte. Denna kärlek är så stark att inget kan komma emellan. Jag börjar tro att det aldrig kommer bli oss två och känner stor sorg över detta. Det känns som att jag ger upp på livet själv när jag försöker glömma henne. Ge mig gärna några tips och dela med er av era egna insikter i denna fråga.

Jag älskar honom! När jag tänker på honom fylls alla mina rum av en känsla av ovillkorlig kärlek! Men han säger att han är rädd!
du!Livet kan inte överlevas,bara levas. Men för det krävs mod! Släpp taget snälla du! Min kärlek till dig svämmar över snart, jag tycket att du är helt underbar! Vill lägga min hand på ditt bröst och känna din själ stråla genom hela mig och fylla mina segel! Har aldrig känt såhär! Släpp taget!

För snart 2 månader sedan träffade jag en man som jag tror är min själsfrände. Jag hade bestämt mig att leva ensam, hade träffat en del män som inte kändes rätt. Hade i bakhuvudet att jag väntade på min själsfrände. Vi bor en bit ifrån varandra och kan inte träffas varje vecka men tack och lov finns telefonen. Vi kan prata timme in och timme ut. En kväll/natt satt vi 7 timmar och bara pratade om allt och inget. Vi hade ledigt kunnat prata mer men tröttheten kom på oss. Det känns som att vi kan prata hur länge som helst med varandra och flera gånger per dag + sms. Jag är 51 år gammal men vi är som 15 år, helt underbart men det är jobbigt också. Förstår själsfränder som vill fly, det är verkligen något speciellt, någon som ser igenom dig och går på djupet. Många känslor kommer i svall på en, gamla sår kommer upp igen. Kanske vi ska hjälpa varandra till läkning. Nu sitter jag här, han har åkt hem och jag känner mig tom och längtar av hela mitt hjärta och själ efter honom. Det gör ont inombords av längtan. Detta har jag aldrig varit med om innan, är ingen vanlig förälskelse. Framtiden får utvisa vad som händer.

Jag träffade en man för några månader sen, kände redan några minuter innan jag träffade honom en varm känsla i hela mig.Jag var inte ensam när jag träffade denna man, när jag såg honom första gången tänkte jag tyst: han har jag ju träffat tidigare men var?Allt stämde så väl nästan kusligt, vi förstod varann på en gång.Tror dem andra människorna som var med upplevde detta möte annolunda och positivt.Kände att vi var på samma våglängd, börjar mer nu förstå att jag måste ha mött min tvillingsjäl.Hela mitt liv har förändras efter detta möte.

Vad ska jag göra? Jag hatar henne. För att jag hatar mig själv. För att hon är jag. Hela hennes själ omsluter min och vi måste smälta samman. Hennes ord är mina ord, hennes liv är mitt. Fast vi är svart och vitt. Verkligheten är osann för om den vore sann skulle vi vara grått, vi skulle vara samma, vi är samma. Samtidigt har hon allt jag inte har, allt jag önskar. Men hon förstår allt. Allt. Liksom jag förstår allt. Hon är besatt av mig. Men jag springer, springer. Jag måste hata henne, rymma. Fly. Jag vågar inte låta verkligheten bli grå. Men ändå är allt, hela mitt liv för henne. Jag älskar henne.

Fast ska jag vara ärlig så tror jag, att jag inte har träffat min själsfrände än. Det gör man kanske bara när man sannerligen har landat i sig själv. Så lura inte er själva..i onödan. Om ni nu inte är riktigt säkra.

Det är komplicerat. Livet är komplicerat i stort. Jag är i en speciell situation, då jag inte kan lita på mig själv till fullo. Men hur jag än gör, och även när jag kommer att må bättre. Så tror jag att den här känslan aldrig kommer att upphöra.

Jag trodde aldrig att det kunde kännas så här. Mitt hjärta bultar inte, jag svamlar inte. Hela min värld är omkullkastad och mitt hjärta har brustit. Jag andas \"honom\", jag lägger mig med \"honom\" i tankarna, jag vaknar av att jag tänker på \"honom\". När vi är tillsammans är världen som en dans, och absolut ingenting annat spelar någon roll. Jag älskar honom, en känsla som kommer från magen med en enorm styrka. Jag vill honom allt väl, vill att han har det bra. Vill att han har ett liv där han mår bra, och hans familj mår bra.

Vi kan prata så ärligt och öppet. Det är en kommunikationslänk som finns där bara för oss två. Ingen annan kan förstå. Han har visat mig för mig själv, han får mig att acceptera mig. Det är som om allt är tillåtet, allt får finnas.

Han tror att jag är kär i honom, och ja..den här känslan är väldigt speciell. Jag har inte nämnt för honom att jag tror att vi är själsfränder. Men jag har sagt att jag har väldigt starka känslor för honom, och att det inte går att \"ta bort\". Han vill mig väl och vill att mitt liv blir bra. Att jag mår bra och lever ett rikt liv.

Det är vansinnigt..vi har haft oavbruten kontakt i fyra månader. Och med sådan intensitet att man lätt blir slutkörd. Tänk er, du kan prata med någon om PRECIS allt. Han medger också att det är väldigt nytt för honom, vårt sätt att kommunicera. Han blir inspirerad, rörd..får inga ord..

Våra stunder tillsammans är underbara. Att bara får vara tillsammans i tysthet är skönt.

Jag är inte säker på att han känner likadant, men det spelar inte så stor roll. Jag vet vad jag känner. Och vad han betyder för mig. Det enda som är utmaningen är att få ett hållbart liv tillsammans, när båda har familj. Att förklara det för sin respektive...tror jag inte blir en lätt sak.

Så i skilland från många här, så har jag turen att få vara tillsammans med den jag tror mig vara min själsfrände.

Hur länge det håller, har jag ingen aning om. Men jag är lycklig för de tillfällen jag får.

Det är komplicerat. Livet är komplicerat i stort. Jag är i en speciell situation, då jag inte kan lita på mig själv till fullo. Men hur jag än gör, och även när jag kommer att må bättre. Så tror jag att den här känslan aldrig kommer att upphöra.

Jag trodde aldrig att det kunde kännas så här. Mitt hjärta bultar inte, jag svamlar inte. Hela min värld är omkullkastad och mitt hjärta har brustit. Jag andas \"honom\", jag lägger mig med \"honom\" i tankarna, jag vaknar av att jag tänker på \"honom\". När vi är tillsammans är världen som en dans, och absolut ingenting annat spelar någon roll. Jag älskar honom, en känsla som kommer från magen med en enorm styrka. Jag vill honom allt väl, vill att han har det bra. Vill att han har ett liv där han mår bra, och hans familj mår bra.

Vi kan prata så ärligt och öppet. Det är en kommunikationslänk som finns där bara för oss två. Ingen annan kan förstå. Han har visat mig för mig själv, han får mig att acceptera mig. Det är som om allt är tillåtet, allt får finnas.

Han tror att jag är kär i honom, och ja..den här känslan är väldigt speciell. Jag har inte nämnt för honom att jag tror att vi är själsfränder. Men jag har sagt att jag har väldigt starka känslor för honom, och att det inte går att \"ta bort\". Han vill mig väl och vill att mitt liv blir bra. Att jag mår bra och lever ett rikt liv.

Det är vansinnigt..vi har haft oavbruten kontakt i fyra månader. Och med sådan intensitet att man lätt blir slutkörd. Tänk er, du kan prata med någon om PRECIS allt. Han medger också att det är väldigt nytt för honom, vårt sätt att kommunicera. Han blir inspirerad, rörd..får inga ord..

Våra stunder tillsammans är underbara. Att bara får vara tillsammans i tysthet är skönt.

Jag är inte säker på att han känner likadant, men det spelar inte så stor roll. Jag vet vad jag känner. Och vad han betyder för mig. Det enda som är utmaningen är att få ett hållbart liv tillsammans, när båda har familj. Att förklara det för sin respektive...tror jag inte blir en lätt sak.

Så i skilland från många här, så har jag turen att få vara tillsammans med den jag tror mig vara min själsfrände.

Hur länge det håller, har jag ingen aning om. Men jag är lycklig för de tillfällen jag får.

Jag tror att kraften när två själsfränder möts, är så stark, att den går bortom alla gränser. Den tar inte hänsyn till kön, ålder, yrke, socialgrupp osv. Plötsligt hittar man en annan \"soul\" och tillsammans med ens egen, så skapas en oerhört stark känsla som tränger igenom alla plan.

Det man först tänker på är förmodligen det traditionella, en man och kvinna träffar varandra och upptäcker att de är soulmates. Men jag tror även att en soulmate kan vara vem som helst och är det inte är bundet till \"yttre attribut\"

Jag är kvinna och heterosexuell men för ngr år sedan träffade jag en 30 år äldre kvinna, där allt bara föll på plats. Det var som en spegelbild av mig själv och en vanvettigt stark känsla av samhörighet väcktes av olika orsaker. I allt detta växte även en stark passion vilket gjorde att jag fick kasta alla gamla föreställningar om hur det \"borde\" vara. VI kan av förståeliga själ inte vara tillsammans på det traditionella sättet men vi träffas och jag skulle göra precis vad som helst för henne. Det ät helt fantastiskt att få uppleva något sånt här i sitt liv, att få ha en människa i sitt liv som gör att allting blir helt och meningsfullt. Att älska en människa för just det den är.


Konstigt hur livet kan te sig...

Oj, vad jag kan känna igen mig i det ni alla skrivit. Har också haft ett liknande möte med en man som inte kan beskrivas med ord. Det går bara inte. Och även fast han valt att leva med någon annan, valt bort mig helt, så tror mitt innersta ändå någonstans att han har känslor för mig också. Men vad jag också förvånas över är att så många som fått uppleva dessa möten inte idag lever tillsammans. Kan det vara så att alltihop bara blir för starkt för att man ska våga gå vidare och då tar avstånd istället?? För så fantastiskt som det ändå kändes att mötas var det också mer eller mindre skräckinjagande. Som att alla ens murar, ens mask utåt bara raserar och man står där helt blottad och kan inte på något sätt dölja det man känner. Har ni några teorier varför så många inte lever tillsammans?

Hej jag är 30 år och jag har träffat en väldig go och trevlig tjej som är också 30 år som mig. Vi träffades för 1 år sedan och vi träffas extrem ofta och kan prata med varandra oregelbundet om allt och så har vi kul och trevligt med varandra och hittar på så och inget gräl eller bråk. Jag känner en sån konstig kännsla inifrån av lättnad, trygghet och inre lugn och det syns från omgivningen att vi är ett par men vi är så himla bra vänner med varandra. Bara när vi sitter extremt nära varandra känns det en så konstig känsla inifrån. Vi tycker om varandra och bryr om varandra och hjälper varandra. Det är nog bl.a så som en soulmate är tror jag.

Jag blev så ställd samtidigt som jag blev glad när jag läste det ni andra skrivit. Jag trodde att jag bara var löjlig som tror mig känna så starkt för en kille som jag gör, som jag gjort sen första gången vi träffades för ungefär 7 år sedan. Jag har aldrig reagerat på en människa som jag reagerar på honom. Hjärtat bultar, mina ben blir spagetti och hela jag skakar mm. Vi fick några stunder tillsammans, som jag bara inte kan glömma. Det händer fortfarande att jag drömmer om honom, och det känns så verkligt. Det känns som jag kan känna honom t.ex när jag håller om honom i drömmarna. Jag ville bara ha honom redan då för 7 år sedan. Men jag trodde aldrig att han ville ha mig oxå. Vilket sen kom fram att ahn ville. Men då jag inte kunde föreställa mig det i min vildaste fantasi att han skulle vilja ha mig, så fegade jag ur. Flera gånger. Och det har jag ångrat under alla dessa år. När vi mötts tex på stan under årens gång så har jag kunnat känna att någon tittar på mig, och då jag tittat upp så har jag mött hans blick. Det har hänt flera gånger. Så något måste jag väl betyda fortfarande? Varför tittar han på mig? Varför ignoerar han inte bara mig och tittar rakt fram? Jag kan oxå känna av hans \"närvaro\" om jag tex är någonstans, utan att veta att han är där, men ändå känna honom och sen upptäcka att han är där...det är oxå märkligt...hur kommer det sig att jag kan känna hans närvaro? Jag blir påmind av honom hela tiden på ett eller annat sätt och det är så jobbigt. Jag vill ibland bara \"hata\" honom...så att det ska vara lättare att glömma honom, men det finns inget att hata. Jag kan inte ens önska att jag aldrig skulle ha träffat honom, för det är något som jag aldrig skulle vilja göra ogjort! Jag kan inte föreställa mig ett liv utan honom i livet, även om han och jag kanske aldrig nånsin kommer att vara tillsammans. Jag hoppas verkligen att han har det bra och att det aldrig händer honom något dåligt. Jag har pratat med honom en gång sen dess, och det kändes verkligen som allting annat stannade, slutade existera, det kändes som det bara är han och jag, det kändes så rätt, så bekant, det kändes inte alls som så många år hade passerat...även fast det inte borde kännas så då jag lever i ett bra förhållande med en annan kille som jag älskar. Tyvärr så har jag upptäckt en sak med mig själv och det är att jag aldrig har älskat någon till 100% inte ens min nuvarande kille och det har fått mig att fundera på om det beror på den här killen som jag har fått för mig kan vara min själsfrände eftersom jag känner mig så bunden till honom. Någonstans inom mig så hoppas jag fortfarande på att det ska bli han och jag en dag trots att jag egentligen inte vill ge upp mitt liv jag har idag. En sak till som jag känner angående den här killen (själsfränden) är att det känns som jag skulle kunna göra vad som helst för honom. Ta en kula om det var så....ta emot stryk istället för honom osv. Bara han inte kommer till skada. Så känner inte jag när det gäller andra i min omgivning. Lite som man kan känna när det gäller sina barn. Överbeskyddande.

jag har börjat fundera om jag har träffat min själs frände, han och jag har lång tid tillbaks, och hade då träffats några gånger genom mina vänner och pojkvän.. första gången jag såg han drogs jag till han, men han hade då flickvän och jag pojkvän som sagt, och vi pratade inte alls med varann då vi sågs. det konstiga var att jag inte behövde prata med han, jag såg vem han var inom sig. men inför alla som också var där skulle han visa sig som en helt annan.. han måste också ha känt något för mig eftersom han efter det, hörde av sig och ville träffas. mitt hjärta började klappa på en sådant sätt som det aldrig har gjort, men för att jag hade pojkvän sa jag nej. han sa till mig att jag skulle bryta med min dåvarande pojkvän eftersom att jag var värd bättre. (vilket var konstigt för dom var ju vänner och helt sant men jag förstod inte det då) några år gick och vi stötte på varann då och då och varje gång hoppade mitt hjärta till.. men vi träffades aldrig själva.. förutom av en slump då jag aldrig trodde det var möjligt, för då hade jag fått slut på mitt 4 års förhållande.. på något sätt träffades vi varann själv och då kändes det som att jag direkt var bekväm med han utan att egentligen ha pratat med han. jag som egentligen pratar hela tiden så fort jag träffar någon, lyssnade på han istället. han visste vem jag var utan att ens säga något, jag visste att han var den där personen som jag såg första gången, vilket han var. jag uppskattade varje sekund med han utan att vi egentligen inte gjorde något.. pga av saker som hände så fick vi gå olika vägar (det ligger ännu mer \"historia\" i det hela) mitt hjärta skuttar så fort jag hör hans namn fortfarande, och då jag sett han har jag fått starka \"hjärtklappningar\" så att jag vänt om istället för att möta han, för jag vet att vi inte kan vara tillsammans nu.. jag tänker på han varje dag och kan inte få bort känslan av att han också tänker på mig.. det finns något mellan oss som inte går att beskriva, och vi har dragits till varann på något sätt hela tiden, men ännu är inte vår tid inne så att det har kunnat funka för oss.. kanske det aldrig blir, men jag hoppas att han alltid är lycklig även om det inte kan vara med mig. vilket ändå känns otroligt jobbigt att skriva..

Jag mötte min själsfrände = soulmate i våras. Vi blev goda vänner snabbt och jag har aldrig någonsin upplevt någon liknande kontakt med någon annan människa förut. Vi är från helt olika kulturer och länder men ändå år vi så lika. Vi avslutar varandras meningar, vi vet vad den andra tänker på och tänker på samma saker samtidigt. Jag vet ofta redan innan jag sagt något hur hon kommer att svara! Båda känner vi av den här kontakten men det gör så ont att inte kunna vara tillsammans. Enligt hennes religion kan hon inte bara skilja sig utan hon är gift för livet. Vi vill inte gå bakom ryggen på någon även om vi vid ett tillfälle visat vår kärlek för varandra. Det skulle kunna kallas för strul men det är ett alltför simpelt ord att användas här i det här sammanhanget.Det är tufft att inte få leva med sin själsfrände på det sätt man önskar. Därför har vi just nu valt att inte ha lika mycket kontakt som förut pga att det blir jobbigt för båda parter att inte kunna vara tillsammans! Jag väljer inte bort henne och hon väljer inte bort mig, vi finns där för varandra men ändå känns det som att vara amputerad. Hon har sagt att tills hon träffade mig hade hon en inre tomhet som jag nu fyllt, jag känner detsamma. Vi känns bara så rätt men kan aldrig någonsin bli mer än goda vänner även om båda skulle vilja mer. Detta är en stor sorg för mig. Jag önskar henne inget annat än hon ska vara lycklig och hon vill att jag ska vara lycklig men det är svårt när båda vet och känner att vi skulle vara så lyckliga med varandra. Jag har väldigt svårt för att ens tänka mig att vilja/kunna vara med någon annan nu när jag vet hur bra det kan kännas med någon. Hur illa det än kan låta så kommer jag alltid att ha min själsfrände som en \"måttstock\".

Jag mötte min andra hälft för sju år sedan.. HAN visste redan då att vi hörde ihop och att han älskade mig. Då var jag för ung och kunde inte ta till mig av all kärlek han gav mig. Först efter att han gav upp (efter ca ett och ett halvt år) förstog jag vad jag förlorat. jag kände mig ensam och trasig.. Nu sju år senare känner jag fortfarande saknaden av honom och han finns i min närhet hela tiden,så att jag blir ständigt påmind. vart jag än är. Finns ingen som får mig att känna mig som jag gör med honom, går inte att beskriva! helt klart tvillingsjäl! jag vet att han är DET! ska säga det till honom snart.. jag samlar mod!

För flera år sedan började jag känna en intensiv längtan efter en själsfrände.

Jag träffade några män men det var aldrig någon som ville behandla mig med respekt och kärlek.

Kvar fanns vännen som jag kunde prata med om allt. Vi gick också ofta igenom samma inre faser samtidigt.

Jag har sagt att jag älskar honom
oavsett vad som händer i livet.

Men han har sagt att han inte är
redo för någon slags relation.

Dock upplever jag det som att han är den enda
som förstått mig på djupet.

Och jag hoppas det blir vi en dag
han är den vackraste själ jag mött.

Jag har fått turen att träffa min själsfrände och det hela hände helt oväntat. Jag hade bara varit singel ett litet tag och var absolut inte ute efter att träffa någon när vi helt oplanerat fick kontakt med varandra - det var som om ödet hade sina fringrar med i spelet. Och redan från första början kände vi båda att vi känner varandra trots att vi nyss hade träffats. Så det kändes som att det var världens natruligaste sak att vara tillsammans med honom och jag kände mig hel på sätt som jag aldrig någonsin tidigare har fått känna i något annat förhållande. Allt kändes helt enktel så rätt och enkelt med honom. Varken han eller jag har fått uppleva något liknadnde med någon annan människa förut, så hela vårt förhållande känns väldigt speciellt. Samtidigt som allt är så sorgligt därför att vi inte har någon möjlihget att bli tillsammans på riktigt. Jag försöker gå vidare med mitt liv utan honom trots att jag känner en stor saknad varje dag efter honom. Men även om vi inte kan vara ihop nu så känns det ändå skönt att veta att just han finns här på jorden och att jag har fått ynnesten att lära känna honom. Det är jag verkligen tacksam för fast jag önskar att jag hade fått dela dela mitt liv med honom.

Jag träffade en man för många år sedan. Första mötet med honom var i en arbetssituation. Det blixtrade bara till. Min väninna som stog bredvid berättade efteråt att hon höll på att studsa baklänges :-). Jag träffade honom många gånger, men som anställd och arbetsgivare. Han kom i mina nattliga drömmar...jag vet inte hur många, men drömmarna var underbara :-). Vi blev inget par, men när jag träffar honom galopperar hjärtat fortfarande.
Om han är min soulmate??? vet ej.
Han är i alla fall den enda i mina 50 år som fått mig att falla pladask. Jag var så kär att jag inte vågade möta honom. När jag hade något att säga honom blev det bara svammel.

Jag har gått igenom några relationer, men det har alltid saknats något och eftersom jag är så självständig stannar jag aldrig kvar för trygghetens skull...jag vill ha allt eller inget :-)

Känner igen mig i detta. Har träffat en ny människa i mitt liv där den där känslan finns. Det är ingen förälskels som man kan tro utan det ligger djupare rotat. Har nu tatt tag i detta och upplever just nu absolut den härligaste stunderna i mitt liv.Gör ont i själen när vi lämmnar varandra men lika underbart när vi träffas..

Jag har ett förhållande med en underbar man

och på många plan känns det som att han är min frände

Isomras inträffade något väldigt magiskt och oväntat..

jag träffade en man en man som jag pratade med i timmar och som jag instiktivt kände en djup samhörighet med. Ingeting hände och jag var öppen och ärlig med att jag var i ett förhålande. När vi skildes åt kände jag en djup sorg och även då vi inte känner varandra och ens vet vad han är för mig. Har det förändrat mig nu ett halv år senare är han fortfarande i mina tankar. Hur kan ett möte förändra mig så och det känns som hela jag är förrvirrad. Den kärlek jag har för min pojkvän är sann det vet jag men vad betyder denna man för mig. Kommer jag se honom igen kommer jag f veta.
Men jag står nu i ett stort vals skede att ta nästa steg med min kille familj gifte mål, jag drömmer om allt det där men när jag ger mitt hjärta helt så vill jag att det ska vara pure.
Och helt att ge. Jag kommer på mig själv i bland när jag strosar omkring på gatorna att titta efer honom då jag vet att han bor i samma stad. Men har inte sett han än....må ödet föra mig på rätt väg.

När man träffar nån i den yttre världen som framkallar den känslan av total samhörighet så symboliserar det ens eget inre.Helheten och kontakten med sitt äkta jag.Hade vi inte den här djupa känslan inom oss dvs, kärleken, skulle vi aldrig kunna känna den utifrån heller.När man är i djup meditation kan den komma och då känner man friden inom sej-

Jag har också varit med om just det, det hände för lite mer än ett år sedan. och enda sen dess har jag gått och letat efter den känslan igen. Men aldrig funnit den i någon annan. Till slut känns det fånigt, för här går jag och längtar efter en man som jag inte ens vet tänker på mig...eller det vet jag no. Jag känner ju det iuti. Men förlusten är så stor och ibland så väller sorgen över mig, trots att vi bara fick några få dagar ihop.
Men jag visste från första stunden jag såg honom.
Kram på er!

Jag har länge funderat över just den här känsltan. Jag träffade en kille och det var precis så som det står ovan. Iaf från min sida. Därför känns det så overkligt och konstigt att det inte är honom jag är med. Det var självklart inte mitt val att avbryta, jag vet inte ens varför han valde att göra det. Det har jag aldrig fått veta. Ibland känner jag mig nästan dum över att jag fortfarande kan känna att det är honom jag hör ihop med, eftersom han inte tycks tycka samma sak. Det har verkligen förbryllat saker och ting för mig. Jag kan som tycka att om det nu är så speciellt att möta en människa så borde det vara från båda hållen, inte bara från ena. Hur kommer det sig att dom flesta som känt så ändå inte är med den personen? Jag vill gärna tro att jag en vacker dag kommer vara med honom. Det känns verkligen som att jag kan vänta på honom hela livet.

Känner igen beskrivningen, att när man inte är nära känner man sig amputerad, som en halv människa på något sätt, när jag tänker på honom så VET jag att han tänker på mig,vi behöver bara titta på varandra och vi vet vad vi tänker, vi kan prata i timmar om allt möjligt och inte märka att tiden går, vi är raka och ärliga och kan vara oss själva berätta våra innersta hemligheter och vet att dessa är trygga hos varandra för evigt.

Har upplevt den känslan en gång i livet tillsammans med en man. En oerhört häftig upplevelse men för mig också väldigt smärtsam. Anna du skriver att du aldrig kommer att nöja dig med mindre. Jag tänkte lika dant som dig väldigt länge, men har insett att det kanske är en upplevelse man har med någon endast 1 gång i livet. Jag tror inte att det är något som är en förutsättning för en relation, utan man får vara glad att man är en av de få som fått ynnesten att uppleva detta fenomen.

Har aldrig i hela mitt liv fått känna denna känsla ,att vi hör ihop....

Gift i 50 år , men underbart barn,där är känslan stark....

Nu är det för sent bryta opp! ojoj.

Den är så speciell den där känslan som inte går att ta på, den bara finns där i luften och går inte att beskriva. Ytterst få gånger har jag upplevt den innan jag ens känner personen - bara en väldigt stark känsla av att man höra ihop och känner varandra så mycket mer än man egentligen gör. Då jag en gång upplevt den känslan kommer jag aldrig nöja med mindre